PiggElin

Wow, jag är så imponerad över min prestation. En svensktjejklassiker är avklarad och jag är så otroligt stolt! Jag tänker inte skriva så mycket om själva tjejklassikern i sin helhet i detta inlägg utan istället berätta om tjejvasan och hur jag upplevde den.

Vi tar det från början. Jag och Ellen åkte dit tillsammans med Karlslunds IF som hade fixat transport, övernattning, vallning av duktiga killar i Mora och massa annat som var guld värt. Verkligen skönt. Hade varit så krångligt att fixa allt detta själv, men nu kunde vi njuta och bara fokusera på loppet.

Vi gick upp klockan 6 på morgonen eftersom de första i vår klubb (Karlslunds IF som vi nu tillhör) skulle starta redan runt 9. En liten frukost fick vi i oss, och sen åkte bussen iväg mot start. Där hade jag och Ellen tänkt att vi kunde sova nåra timmar eftersom vi inte skulle starta förrän klockan 11.30, men fjärliarna i magen höll oss klarvakna och istället traskade vi runt på startområdet och tittade på eliten, käkade nötpåse från arla och nervöskissade på bajamajorna.

I god tid klädde vi på oss alla kläder och fixade med nummerlapparna. Sedan traskade vi bort till vår startfålla. Uppvärmningen satte i gång, men som vanligt blir jag bara as nervös att vara med på sånna där uppvärmningar precis innan lopp. Hjärtat vill liksom hoppa ur min bröstkorg och pulsen blir skyhög. Jag försökte ändå värma vadmuskeln lite så att den skulle vara med mig hela vägen.

Startskottet gick, och folk segade sig framåt i snigelfart. Bakhalt som tusan, och många fick redan efter bara några meter ta sig ut mot sidan för att valla på med massor av klister. Visst tyckte jag också det var lite bakhalt, men ändå tillräckligt med fäste för att kunna ta sig upp i backarna. Jag sturntade därför i mer klister och satte fart.

Första delen av loppet var ganska kuperat. Upp och ner. Långa nerförsbackar utan spår. Det var bara att slänga sig rakt ut eller ploga sig ner. Vissa tog till och med av sig skidorna och promenerade ner. Men inte jag, jag åkte slalom ner och tackar idrottslinjen för allt jag lärde mig om utförsåkning när vi var på skidläger i Idre.

Efter 6 kilometer började jag bli hungrig. Svängde av på första vätskestoppet och slänge i mig chokladbollar och lite nötter som jag hade i fickan. Åkte vidare och plötsligt var vi i Hökberg och det hade det gått en mil.

Pigg och glad susade jag vidare in i nästa mil. Då kom den där branta backen som jag hade hört folk prata om. Här var det tydligen lätt att bryta benen. Jag plogade mig nerför den, men stannade då en tjej satt i backen och grät. Jag hjälpte henne upp och frågade om hon hade ont, men hon var bara så förbannad på backarna utan spår. Jag kände att jag inte kunde göra så mycket mer för henne och stack i vidare.

Vid 18 kilometer fick jag en svacka. Jag kände hur trött ländryggen var av allt stackande, och mina tår var alldeles väck. Jag hade ingen koll på klockan, men tyckte att jag hörde någon säga att den var runt 3. Jag tänkte att jag ändå inte skulle klara mig under 4 timmar och kunde därför ta det lite lugnt.

Så kom vi till Eldris och sista milen. Där väntade blåbärssoppa och bullar. Gud va gott! Jag var riktigt hungrig. När jag stod där och smaskade på min bulle fick jag syn på en klocka. Den var bara 14.10. Jag skulle alltså klara SUB4 om jag bara fortsatte. Målet från början hade ju varit att ta sig under 4 timmar, men när vaden gick sönder fick jag byta strategi och tänka att målet var att ta sig runt. Plötsligt insåg jag att jag skulle klara mitt mål från början. Jag satte fart.

När 5 kilometer skylten skymtades så var jag riktigt trött. I uppförsbackarna hängde jag på stavarna och nerför så var jag rädd att stå på näsan för jag var så trött. Men inte än ända vurpa, och plötsligt hörde jag speaker rösten från målet. Vilken känsla!