PiggElin

Igår namngav jag blogginlägget med överskriften "Distans rekord", men kom på efteråt att jag glömde nämna att jag menade distans rekord för det här året. Distans rekordet är ju fortfarande mina fyra mil som jag mer än gärna skryter lite lätt om. ;-)

Om de fyra milen kan du läsa här.

 

Detta med distans rekord fick mig och fundera över hur jag vill göra i år. Fokus ligger ju på min tjejklassiker det här året. Och för många av mina vänner har jag nämnt att nästa års fokus ska ligga på Stockholm Marathon, vilket då kommer bli distans rekordet. Men jag är sugen på ett löpar äventyr redan i sommar. Kanske göra ett eget Sommartåg, tillsammans med några modiga kompisar som vågar haka på. Men det är något att klura på, någon som har en idé eller är sugen på att haka på?

 

 

Jag tänker ibland tillbaka på hur det var innan jag började löpa på riktigt. Det var i samband med mitt första lopp som jag hade blivit övertalad av mina två klasskamrater att springa. Loppet var fem kilometer långt, och i mitt sinne kändes det inte så farligt, men min kropp sa något helt annat. Några månader innan loppet så tog jag mig ut för att kolla hur långt jag kunde springa, men det tog inte långt tid förens jag nästan föll i gråt över att jag inte orkade ta mig knappt 2 km.. Usch, den känslan. Den var hemsk! Aldrig mer igen!

 

Numera gläds jag istället åt mina kilometrar och distanser som passerar mig, vissa jobbiga än andra..

Igår när dom 18 kilometrarna bara flöt på och allt kändes så perfekt i kroppen, så kändes det som att man hade kunnat springa i evigheter. Den känsla är magisk, den går liksom inte att beskriva, men det är den känslan som får mig att förstå varför jag sliter med mina tunga löppass i veckan.

 

/PiggElin