PiggElin

Ja, igår var det dax för Sommartåget som arragerades av persgården här på ön. Vi startade i Jönköping klockan 10.00 vid resecentrum. I sällskap med Jonatan och Ellen tog vi oss dit och kände oss nog alla väldigt nervösa och fattade nog inte riktigt vad vi gett oss in på. Skräckblandad förtjusning kan vi kalla det. :)

 

Många löpare stod redan redo när vi kom och de såg alla väldigt proffsiga ut. Medans alla andra vana ultra löpare stod där och fixade med sina vätskeryggsäckar, utrustning, krämer, proteinkomplement och massa andra grejer, stod jag, J och E som fågelholkar och bara gapade. Haha, sjukt ovana..

 

Men så satte löpet igång. Genom jönköpings stad och ut med vätterstranden bort till Huskvarna. Efter 10 km var det dax för vårt första snabbstopp för vätskepåfyllning.

Därefter kom några hemska uppförbackar som sög i benen men fikan på Café kackel hägrade efter 18 km och jag hade så sjukt bestämt mig.

 

Vid Cafè Kackel fick vi jättegoda frallor och massa vatten. Tror aldrig jag har druckit så mycket på en dag som jag gjorde igår. Det som förvånade mig var hur snabbt man återhämtade sig, så fort man hade suttit en liten stund så kände man sig ganska fräsch i kroppen igen.

 

 

Sedan var det dags att fortsätta turen mot ölmsta och fram till 24-25 km så kändes det galet bra, därefter började benen sega sig. Jag sprang ändå på men gick i uppförsbackarna. Och när det var som segast så fick jag lite pepp av vår alldeles egna Superwomen.

 

Bilden lånad av mirandakvist.se

Efter 28 km var vi framme i Ölmsta och där köpte vi dricka och satte oss en kort stund. Men sen så var det bara att ge sig av vidare, och den här gången var det riktigt tungt att sätta fart på benen. Hjälp vad det sög..

Efter 2 km så kändes det inte alls så roligt längre. Försökte tänka att det bara var en mil kvar och milen har man ju gjort ett antal gånger förr. Men dom tidigare 3 milen kändes ordentligt i låren. Jag vägrade ge upp och gick och sprang om vartannat.

 

Jag hade bestämt mig och även om det kändes som att alla helt plötsligt började tvivla på att jag inte skulle orka hela vägen ner till Gränna så visste jag att jag skulle göra det. Jag fick nästan gråten i halsen när jag blev erbjuden att sätta mig i följebilen för att hinna med färjan som vi var bokade på. Men jag vägrade, jag skulle ju klara detta och då fick det ta den tid det tog. Det går ju liksom fler färjor.

 

Och visst klarade jag det!!! Dessutom kom jag ner till den bokade färjan 7 minuter innan avgång, vilket betyder att jag hade marginal på ca 1 km. Inga problem!!! Jag är så otroligt stolt över mig själv, Jonatan och Ellen och blir alldeles överväldigad över att tänka på vilken otrolig prestation vi genomfört!! STOLT!!

/PiggElin