PiggElin

Jag vaknade på morgonen och kände mig helt fri från halsont och andra känningar av förkyldning och allergi, vilket gjorde att jag genast bestämde mig för att varvet kommer gå vägen. I sällskap av mina två bästisar så tog vi en lugn förmiddag med en stadig frukost och en lättare lunch med lax.

 

Eftersom en utav oss startade i en tidig startgrupp så åkte vi ner till starten vid 13.00 och fick därmed möjlighet att se elitlöparna både starta och sedan springa i mål. Galet vad snabbt dom springer!

Vi stod och tittade på dom när de sprang i mål och flera av dem var ganska tagna av värmen. Till och med de afrikanska löparna, som man tänker ska vara vana vid värmen, och att disponera loppet, hade problem och fick avbryta. Detta gjorde mig nervös och jag funderade på vad jag hade gett mig in på.

 

Jag startade i varje fall och första kilometern in i slottskogen funderade jag på om jag verkligen ville det här. Om det liksom var så kul att utsätta sig för att springa i denna tryckande hetta.

Efter 4 kilometer så kom en stor åsksmäll och regn/hagel kom från klarblå himmel. Det gick ett sus av lycka genom löparna.

Efter störtskuren så lättade det upp och värmen blev inte lika tryckande. Jag kände genast att det var roligt och skönt att springa. Klockan visade en ofattbar bra tid och jag kände att det kanske skulle gå att nå mål på 2.04 vilket var årets mål.

Stigningen upp på Älvsborgsbron gick bra och jag seglade förbi många trötta löpare redan där. Sedan höll jag tempot ända ut på hisingen och kunde glädja mig åt all publik och all musik. Hisingen är lång och tråkig att springa på, och när det sedan blir allt glesare med publik och musik vid ca 13-14 kilometer så är det ganska tungt. När man sedan ska över Götaälvbron och kämpa sig upp för lutningen så suger det verkligen i benen. På Götaälvbron tappade jag massor av tid och jag måste ha sett väldigt trött ut där, för plötsligt hejade alla funktionärer som stod ut med banan på mig. Jag kom ner för bron och gladdes åt att se min pappa som hejade på oss.

 

 

Sedan kom den kämpigaste biten på hela loppet, Avenyn! Tidigare år har jag ändå gillat att ta mig upp för avenyn då det är massor av publik och musik där, men i år tänkte jag på varenda steg som ledde mig närmare poseidon och utdelningen av våta svampar som man kan svalka kroppen och ansiktet med. Luften stod helt still mellan husen. Men jag lyckades med tunga steg hålla mig runt 6min/km och nådde poseidon.

Igenom Vasa och upp till handelshögskolan och då längtade jag massor efter målet. Sen kom skylten med 2 km kvar och jag kände hoppet inom mig. Först då orkade jag trycka på igen och beräknade att min ankomst till mål skulle bli enligt planen om jag orkade hålla uppe farten.

Upploppet var en fröjd och när jag sedan stannade på mållinjen så mådde jag extremt bra. Inga känningar på hemska ställen, inget illamående, och varken förkyldning eller allergiska tecken. Jag njöt och längtade efter medalj och kexchoklad som väntade vid utgången!

 

Vilken glädje!

 

/PiggElin