PiggElin

Okej, nu har jag haft några timmar på mig att smälta upplevelserna sedan tjejvättern, så nu är jag redo att skriva om den.

 

Vi åkte tidigt till starten i Motala på lördagmorgon och det var otroligt smidigt att hitta parkering och ta sig in till stan för att hämta ut nummerlappar och förbereda kroppen.

När vi stod i start fållan så var jag galet nervös, mest över tanken att det kunde bli punktering och att jag då skulle bli tvungen att vänta in en följebil. Starten gick och vi cyklade iväg, 100 meter kom vi sen blev det stopp. I hela 5 minuter stod vi och väntade på att en trafikkö skulle släppa fram oss. Snacka om antiklimax.. All nervositet bara rann ut i sanden medans vi stod och väntade.. Klockan hade ju startat! Jag fattar inte varför dom släppte iväg oss från start när vi ändå blev stående?

 

Jaja, iväg kom vi.. Galet mycket lugnare och nu var det bara att trampa upp farten och försöka hitta nått slags tempo.. Kilometrarna tickade på och ut med vägen ner till Vadstena stod folk och hejade. Vädret var alldeles underbart och jag njöt av det ofantligt vackra landskapet man susade igenom.

 

Första energidepån låg efter ca 3,2 mil. Där serverades blåbärssoppa, bullar och banan. Jag var överraskande nog galet hungrig när vi kom dit så det var skönt att fylla på innan man skulle bege sig upp för Omberg som bjöd på några härliga uppförsbackar. Efter uppför blev det en fantastisk trevlig rutt nerför där man susade nerför smala, mysiga och skuggade vägar. Vackra Omberg!! Plötsligt när jag ska växla så hoppar min kedja. Jag blir tvungen att bromsa och fixa med den. Som tur var fick jag på den hyfsat snabbt och kunde snabbt rulla vidare igen, dock gjorde kedje hoppet mig stressad och det tog en stund innan jag hittade lugnet igen.

 

Hela vägen till nästa depå var allt frid och fröjd, jag förvånades över att halva banan gick så himla snabbt och att jag snart skulle vara i mål igen. Det kändes ju knappt som jag hade börjat.

Efter andra depån så missade jag alla skyltar som visade hur långt det var kvar, detta gjorde mig lite trött då jag inte hade någon som helst uppfattning om varken tid eller kilometer. Jag ångrar att jag inte hade med mig någon gps klocka så jag visste hur jag låg till. Men jag trampade på i behaglig fart och snart var jag framme vid tredje depån där jag beslöt mig för att endast drick lite vatten och sen snabbt trampa på igen. Direkt när jag lämnade depån så fick jag syn på min hejarklack! Mamma, Pappa och Jonatan samt alla hundar hejade på mig och jag fick massor av energi vilket skulle visa sig behövas inför de sista 2 milen..

 

 

Plötsligt låg vinden mot mig och jag fick trycka på för att komma framåt. Det blev galet jobbigt! Denna näst sista mil var jobbigast på hela banan och egentligen det ända jobbiga.. Trots att vinden inte var så stark så var det ändå motvind och det gör stooor skillnad.

Jag hittade en tjej som jag orkade hänga på och försökte ligga på rulle. Eftersom jag inte har övat så mycket på rulle så var det svårt, men i vissa fall hittade jag det och det kändes otorligt skönt att då och då bli hjälpt framåt. Sen vände vinden! Sista milen susade förbi! In i mål på tiden 4 timmar blankt!

 

 

Jag vet att jag borde vara nöjd med tiden 4 timmar eftersom 4 timmar dessutom var målet. Men jag hade så gärna velat göra Sub4. Alltså lite under 4. Men som sagt, jag förlorade en del tid i början pga trafikstoppet, och även pga kedjehoppet. Men samtidigt vill jag inte skylla på sådana saker, tiden är vad den är ändå. Om jag gör tjejvättern nästa år, så blir det garanterat Sub4. Det kan jag lova!

 

/PiggElin