PiggElin

I morse hade jag bestämt mig för att efter jobbet få till en springtur från Habo där bussen lämnar mig, till Furusjö där jag bor . Jag hade packat min löparväska lätt och laddade hela dagen med energi. Nu låter det som att det är as långt mellan habo och furusjö, men det är faktiskt bara en mil. Dock kändes det stort och erövrande på något sätt att ta sig hem springandes från jobbet på kvällen. På vägen mot Habo med buss så havererar hela bussen och vi står mitt ute i ingenstans ca 10 passagerare i väntan på att busschaffören ska kunna hitta någon som kan hämta upp oss med en ny buss. 30 minuter satt vi där och min energi till att springa höll på att försvinna. Men tillslut kom en ny buss och jag blev inte så hemskt sen till habo. Jag satte löparväskan på ryggen och begav mig mot Furusjö. Asfalt hela vägen, och det kändes i benhinnorna. Fast mest är det nog att jag behöver nya skor!! Nu e jag hemma och det är så skönt att jag faktiskt gjorde det! Jag känner mig lite oövervinnerlig!

 

Jag tog en bild på mig och asfaltsvägen som mestadeles lutade uppåt. Men den var så hemsk så jag vågar inte lägga upp den. Men tänk er en lååååång raksträcka, massa fält runt omkring, kvällssol som bländar mitt ansikte, och jag springandes med tummen upp. Ungefär så såg bilden ut..

 

/PiggElin