PiggElin

Idag beslöt jag mig för att få till ett långpass. Eftersom jag nu har sprungit milen ett antal gånger under alla lopp som jag medverkat på så ville jag idag utmana och köra lite längre.

Att springa längre än en mil så här års är jag inte van vid. I höststart så brukar jag inte riktigt fokusera på så långa pass. Långpassen brukar komma när jag går i gång med träningsschema med all fokus på löpning inför Göteborgsvarvet, och träningsschemat brukar jag inte ta tag i förän efter jul.

 

Jag och min löparpartner pratade om att vi ändå ville utmana oss idag och testa att springa 15 km. Vi pratade både om att vi kände oss ganska pigga och att dagens förutsättningar med väder, mat och vila var egentligen perfekta för det. Så 15 km blev siktet och vi var ganska taggade.

 

Vi kom till spåret och började jogga...

Där tog det nästan stopp! Redan första kilometern kändes som en evighet och efter 2 km så fanns det knappt någon vilja i mig. Hur kan det vara sååå? Jag förstod ingenting, men försökte tänka på att jag faktiskt har sprungit 3 mils lopp den senaste veckan och i stort sätt bara haft en vilodag sen dess.

 

När vi närmade oss 3 km så var vi påväg att ändra målet till att vi bara skulle avverka 1 mil. Men då kom jag på den fantastiska idéen att vi kunde göra långpasset till ett typ av intervallpass, vilket innbar att vi skulle springa 3 min, sedan gå 1 min. På så sätt skulle vi hinna återhämta oss mellan löpningarna och kunna ta oss runt 15 km.

 

Vi nappade båda på idéen och körde på. Efter 5 och 10 kilometer tog vi extra lång vila på 3 min för att sedan fortsätta. Och vi tog oss runt! Inte snabbt, inte spänstigt, inte vackert, och inte med glädje i stegen. Men vi tog oss runt 15 km!

 

Det är alltid så skönt att nå de mål man har satt upp. Siktet var inställt på 15 km och det var precis vad vi nådde.

 

/PiggElin