PiggElin

 

Vi kom iallafall iväg och i början var det lite svårt att hitta hur vi skulle springa, men jag improviserade lite och tror ändå att jag hittade en trevlig väg som stämde bra för att komma rätt resten av vägen. Tur att jag har sånt bra lokalsinne och gillar att läsa kartor. För mina vänner har noll koll på sånt, så jag kan egentligen lura dom vart som helst. :)

 

Jag var också den som höll koll på tiden och kilmetrarna och när jag ropade ut 5 km, så blev vi alla väldigt förvånade att det hade gått så fort. Vi kände oss ovanligt starka och det var ju tur att det kändes på detta sättet just denna dag då vi skulle springa så långt. Dock hade vi ju typ skrattat oss igenom dom första 5 km så inte kontigt att dom gick så snabbt.

 

När vi rundade övre delen av Norasjön så mötte vi en löpare som också skulle springa runt sjön, vi fick bekräftat att vi var på rätt väg och att det nu bara var att följa vägen utan att svänga av ganska länge.

 

Kilometer på kilometer flöt på, och när det hade gått 10 km så kände vi oss fortfarande väldigt starka och fikan som vi hade bestämt att vi skulle ta efter 10 km flyttade vi fram för att håll i tempot och inte bli kalla. Så vi fortsatte..

 

Efter 13-14 km började det skymma. Jag avskyr detta med hösten/vintern att man måste typ springa innan klockan 13 för att vara säker på att det är ljust under hela ens runda. Skymningen kom väldigt snabbt och tillslut såg vi inte mycket av det vi sprang förbi. Vi fick nästan en julaftonskänsla när vi sprang där i mörkret som små tomtenissar. Planen med fikan var att vi skulle stanna vid något fint ställe och inta energi, men eftersom det blev så mörkt och därmed inte så mycket fint eller trevligt att stanna vid, beslöt vi oss istället för att inta fikat gåendes, så att vi fortfarande var på väg framåt och inte blev kalla. Vi smaskade i oss av frukt och naturgodis, och massa vatten.

 

Efter vårt gående fika ökade vi på benen igen och betade av några fler kilometer. Vissa kilometrar med intsällningen: Är vi inte framme snart. Och vissa kilometrar med inställningen: Vad starka vi är, det här går ju hur lätt som helst.

 

Efter den 18-19 kilometern blev det lite läskigt. Då skulle man helt plötsligt springa ut med en lite större väg. Dock var vägen gjord så att man skulle kunna cykla vid väggrenen, men det var ändå läskigt i mörkret och jag var den ända som hade reflexväst på mig. Vi tyckte att det verkade läskigt som det var med att befinna sig så i väggrenen så därför beslöt vi oss för att gå istället för att springa, som tur var så var inte sträckan mer än ca 1 km så det kändes skönt när vi sedan kunde vika av in på en mindre väg och fortsätta springandes.

 

Sista kilometrarna var en fröjd. Vi gjorde vågen, och tjoade och tjimmade. En man som passerade oss berömde oss fast han inte hade en anning om hur långt vi hade sprungit.

 

Tillslut kom vi tillbaka till bilen igen och Statoil hjälpte oss med att tanka trots att vi inte hade några pengar med oss, så att vi skulle kunna komma hem igen. Tack statiol!! Vi hade aldrig orkat få bensinstopp på vägen tillbaka till Örebro..

 

Vilket formkvitto inför Göteborgsvarvet och all träning inför det som sätter igång nästa vecka!! Lycklig löpning på totalt 23 km!!!

 

/PiggElin